Jag läste en artikel om digitala infödingar idag och den påminde mig om ett seminariearbete jag gjorde i våras. Det som jag fastnade för i artikeln är följande citat av Alf Rhen:

Det […] finns en idé om att på grund av att ungdomen har vuxit upp med de digitala verktygen så är de automatiskt utmärkta användare som djupt förstår de samma.

I seminariearbetet funderade jag bl.a. på skillnaden mellan att växa upp med någonting och att växa upp till någonting. Själv har jag t.ex. växt upp till bilar, telefoner och TV, men med mobiltelefoner/smarttelefoner och Windows operativsystem (om man börjar räkna från Windows 95). När jag började skolan var mobiltelefoner mycket ovanliga på skolgården, men sex år senare, när min klass gick ut lågstadiet hade vi nästan alla varsin.

Jag har alltså under min uppväxt själv fått uppleva hur man klarar sig utan mobiltelefon, men jag har aldrig behövt fundera på hur man bar sig åt innan det fanns bilar…

Historia också viktigt för digitaliseringen

Historieundervisningens betydelse för att förstå dagens samhälle och politik betonas ofta men då det kommer till IT, datorer och digitalisering dyker det sällan upp sådana argument. Det är kanske inte så konstigt, eftersom den “digitala historien” inte är speciellt lång, men det är ändå viktigt att komma ihåg den. De användarvänliga gränssnitt vi har idag är helt beroende av hur utvecklingen har sett ut. Tidigare erfarenheter har mycket stor innverkan på vad som känns intuitivt just idag. För bevis, se filmen nedan :D

Digitaliseringen huvudbry för lärare?

En orsak till att digitaliseringen ställer till problem i skolvärlden är just den snabba utvecklingen. Lärarna och eleverna lever i två helt olika världar, en historielös och en historisk om man så vill. Sånt som förr var svårt att göra är automatiskt och självklart idag vilket gör att eleverna inte har någon orsak att fundera på hur det fungerar. När funderade du senast på vad som krävs för att elspisen ska fungera eller för att vattnet ska strömma ur kranen?

Flera andra ämnen har det betydligt lättare då det gäller såna här saker. Matematiken är t.ex. ett väldigt “långsamt” ämne där det sällan sker några omvälvande förändringar. Det finns gamla problem som efter hundratals år av forskning fortfarande saknar lösning. Räknare och andra hjälpmedel har egentligen inte ändrat speciellt mycket på undervisningen, de har bara gjort så att mer avancerade begrepp kan behandlas tidigare och fortare.

Förutom problemet med den snabba utvecklingen så har vi dessutom inget ämne i skolan som har ansvar för de här frågorna. Många medier har under det här året skrivit om hur den nya läroplanen inför programmering i skolan, men det är inte riktigt så att det syns direkt i läseordningen. Datorerna och de digitala verktygen ses just som verktyg som kan utnyttjas i de andra ämnena.

I läroplanen låter det bra med ämnesövergripande samarbete och ett gemensamt ansvar för att digitaliseringen kommer med i undervisningen. Tyvärr är jag lite skeptisk kring hur bra det här kommer att fungera i verkligheten. Dels saknar våra lärare utbildning i datavetenskap/datateknik och dels finns det ingen som har helhetsansvar för undervisningen inom det området. Det är faktiskt omöjligt att studera till ämneslärare med datavetenskap som huvudämne eftersom det inte existerar ett sådant undervisningsämne i skolorna. Som biämne är det okej, och jag påstår inte nu att det skulle behövas en magisterutbildning inom datavetenskap för de lärare som ska digitalisera våra skolor, men det säger en del om synen på ämnet att normala ämneslärare ska vara magistrar i sina första undervisningsämnen och att datavetenskap uttryckligen inte duger som första undervisningsämne.

Då ingen har helhetsansvaret går det lätt så att alla lärare drar åt sitt håll för att de ska förlora så lite tid som möjligt på det ämnesövergripande samarbetet. Varje lärare har ju sin egen kursplan att följa och sådana här projekt kan i värsta fall göra så att klassen halkar hopplöst efter i det ämne som har minst att vinna på samarbetet.

Didaktik med datorer eller tvärtom?

En annan grej som jag tog upp i seminariearbetet är det här med från vilket håll man närmar sig ett ämne. Ämnesövergripande samarbeten kan väldigt lätt bli till “hur kan verktyg från de här andra ämnen hjälpa oss med problemet i huvudämnet”. Fokus hamnar alltså helt på ett ämne och de andra ämnen blir som verktyg som man kanske kan ha nytta av.

För matematikens del är det ofta statistiken som är det där verktyget som andra har nytta av. Det blir några stapeldiagram och medelvärden, men kanske inget som verkligen är intressant ur matematikens synvinkel… Ett duktigt lärarteam med en bra matematiklärare kan kanske komma på något ytterligare som faktiskt gör så att matematiken kommer fram och samtidigt är en viktig del av projektet.

För datavetenskapen är det inte lika lätt eftersom det inte finns någon enskild person som har som enda uppgift att fundera på just det ämnet. Det där med verktyg går ju enkelt att ordna åtminstone: skapa en presentation med lite bilder och kanske en film att visa via projektor. Dessutom kan man använda internet för informationssökning och något ordbehandlingsprogram för att skriva en liten rapport. Massor med datavetenskap ju!

Inte riktigt… Ur datavetenskapens synvinkel skulle vi troligen börja någon helt annan stans. Först och främst kanske vi borde fundera på själva datan: vad har vi för information? hur ska vi lagra den? hur kan flera samtidigt arbeta med datan på ett effektivt sätt utan att förstöra för varandra? Det blir lite andra frågeställningar helt enkelt.

Precis som Rhen konstaterar i artikeln så saknas grunderna och om datavetenskapen bara används som verktyg så är det just grunderna som lätt glöms bort. Det är lätt att bara sätta igång och använda olika verktyg, men när kommer funderingarna kring filhantering och backup?

När funderade du själv senast över backup? Du har väl gjort backup på dina viktigaste filer? Nästa nivå: börja använda ett versionshanteringssytem! Det får bli mera om det någon annan gång.